Under dessa förhållanden inledde Karl Östman sin bana som författare. Östman berättar själv om sitt författarskap: ”- Hur jag kunnat bli författare är mig också en gåta. Det litterära arbetet var lika svårt som att hugga sig fram i berg med primitiva verktyg redan från början, och så är det väl ännu. Men på sågverken såg och kände jag mycket av den orättfärdighet och det förtryck över folket, som manar starkt till protester, och någon lust att ’spela upp’ hade jag i blodet kanske.” Karl Östman levde ett ”dubbelliv” skulle man kunna säga; ont slitande sågverksarbetare på dagarna, ont slitande författare på nätterna. 

År 1936 skadade sig Karl Östman svårt. Han föll ner från en stabbe – upplag av virke, cirka sex meter hög- och kunde på grund av sviterna från skadan inte fortsätta att arbeta vid sågverket. Vid denna tid hade han publicerat böckerna Pilgrimer (1909), En fiol och en kvinna (1912), Hunger (1916) och Den breda vägen (1923). Karl Östman var även flitig skribent i dagspressen, samt att han publicerade noveller enbart för tidningarna. Han dog 1953.