Tillbaka
Manus till Nils Gärdegårds anförande på Sundsvalls Museum 2003-10-19 som handlade
om Karl Östman och utgivningen av Stabbläggare 1976.
Det var Olle Burlin som tog upp frågan på ett FiB-möte. Han kände någon, vars nu avlidna
släkting varit författare. Det borde väl vara något för FiB-gruppen i Sundsvall, tyckte Olle
Burlin, där på FiB-mötet år 1975.
En FiB-grupp var en lokalgrupp inom föreningen Folket i Bild Kulturfront. En förening som
från
1972 gav ut en tidning med samma namn. Lokalgruppen syfte var att sälja tidningen
och på
sin ort arbeta för tidningens idéer och plattform.
I Sundsvall var vi aktiva. Vi hade arbetat för
att magasinen nere vid hamnen skulle räddas, vi hade gett ut vykort för att
vara med och rädda
stadsdelen Södermalm, vi hade haft en utställning som uppmärksammade de hot
som vi uppfattade
mot en del grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Vi arrangerade möten och
sammankomster
– helt i linje med Folket i Bild/Kulturfronts paroller Försvar för yttrande-
och tryckfriheten,
antiimperialism och för en folkets kultur.
Tidningen
hade startats av kulturradikaler,
eftersom den föregångaren Folket i Bild, sålts till Bonnier och blivit ”herrtidning”
– eller på vanlig svenska – porrblaska. Föreningen var en del av och efterföljare
till Vietnamrörelsen
och den kulturfront som växte fram.
Förlaget Ordfront och Fria Proteatern var
andra delar i rörelsen.
- Nästa
år är det 100-årsminnet av Karl Östmans födelse, fortsatte Olle Burlin på
mötet. FiB kanske kan göra något? Jag kan förmedla kontakterna med familjen.
Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket av den följande tidsperioden. Men jag
minns det högtidliga i att möta Karl Östmans änka och dotter. Jag vill minnas då 78 och 95
år.
Jag hade ju börjat läsa texter av Karl Östman och att då som 23-24-åring inse
att dessa
personer jag nu sitter och pratar med uppe i det lite ålderdomliga huset på Södermalmsgatan – de var med. De hade varit med i det som beskrevs i novellerna. Det var omtumlande och jag blev entusiastisk. Vilken grej!
När väl kontakten var etablerad så började breven från dottersonen Göran Wredenberg
komma,
med tankarna och resonemangen kring morfar och hans litterära gärning. När
det var dags
för utställning i Härnösand så klargjorde inledningstalare i Västernorrlands
litterära sällskap
policyn:
- Vi har som
regel att uppmärksamma våra författare på 100-årsminnet av deras födelse, sa han.
Jag minns jag tyckte det var en konstig policy. Karl Östman hade ju då varit död i 23 år.
vore det inte bättre att agera lite snabbare och tidigare?
Karl Östman hade varit uppmärksammad tidigare i FiB/Kulturfront. Vi hade en serie som
hette Våra Författare där först svenska, sedan internationella folkliga berättare presenterades.
Innan den artikeln, lär inte Karl Östman ha uppmärksammats positivt medialt på tolv år. Det är ingen överdrift att säga att han var på väg ut till den stora glömskan.
OK det stod om honom i Litteraturhandboken och böcker om Sundsvall – men jag tycker det
som
stod, snarare bidrog till att minska intresset än att öka det.
Jag hade blivit fascinerad av Karl
Östmans berättelser och noveller. De var så konkreta och levande, med
människor och episoder,
kring den för mig så okända men uppmärksammade sågverksepoken. Det var okänt,
trots att jag var norrlandsgrabb - som växt upp i mellannorrland – i pappers
och sågverksdistriktet.
Jag fick nu bilder och en möjlighet att lite förstå – jag blev inspirerad
och
lockad att undersöka och upptäcka mer. Omdömena om honom som jag läste mig till var
dock helt andra än min egen upplevelse när jag läste hans texter.
I Litteraturhandboken stod om Karl Östman:
Norrländsk
skogshuggar- och sågverksmiljö, skildrad med en blandning av naturalism och
reminiscenser av vildmarksromantik. Indignation över sociala orättvisor.
I Åke Hanaeus bok om Sundsvall, Sundsvall – stad i världen, citerade han en annan
redaktör, Aje Morelius, som skrivit om Östman. Citatet avslutas:
….
De dystra verklighetsbilderna från sågverksarbetarnas värld är Karl Östmans
styrka.
Karl
Östman gick ganska ensam och vresig genom livet. Han var inte den man som
gärna
släppte
någon in på livet.
En gång fick han en välkommen avkoppling. Det var en sjöresa
genom
Medelhavet. Men den avsatte, så vitt jag kan minnas, inga direkta spår i hans
diktning,
men däremot hjälpte den väl till att vidga hans syn på omvärlden. Men hans
romanfigurer
fanns i hans egen fantasi, redan skapade, och några andra människor släppte
han
inte in i sin fantasivärld. Reslig, tystlåten med en yvig grå man det var
den Karl Östman
FiB var en häftig rörelse. För där hade många människor samlats, med olika kunskap och
erfarenheter och med ganska olika utgångspunkter. När FiB-gruppen kontaktade personer
inom rörelsen, möttes Karl Östman med en helt annan respekt. Nestorn bland svenska
arbetarförfattare Ivar Lo Johansson skickade vänliga uppmuntrande brev. Den store
auktoriteten inom området litteraturvetaren professor Lars Furuland i Uppsala stöttade
kraftfullt tanken på att Karl Östman borde lyftas fram ur glömskan och så vidare.
Planerna på en nyutgåva började ta form. Vi rådgjorde med personer inom rörelsen som
arbetade på förlag och andra auktoriteter. Alla sa att vi själva skulle redigera en nyutgåva.
Genom
att författaren Lars-Åke Augustsson, då bodde i Sundsvall och bland annat
skrivit om och
engagerat sig för en annan Sundsvallsförfattare Lars Ahlin, så kunde jag acceptera
tanken att
vi skulle klara denna för oss så stora uppgift. Lars Furuland ansåg sig inte
ha tid att skriva en
efterskrift:
-
Det är din tur nu Nisse, sa Lars-Åke Augustsson. Och som vanligt var jag lättövertalad och begrep inte vad jag gav mig in på.
Insändare,
brev och protokoll hade jag skrivit mycket av tidigare, men aldrig en offentlig
text som
en efterskrift.
Back up och support lovades av Barbro Björk på Sundsvalls museum, Jan
Stolpe, Lars Furuland, Lars-Åke Augustsson, förutom Göran Wredenberg förstås. De var inte
så
imponerade av mina första utkast, kan jag berätta. De tyckte nog jag fuskat
mig fram. Men efter
diskussioner, telefonsamtal och ett otal versioner som jag klippte sönder
och sorterade på sängen
- för att få bättre flyt och uppbyggnad av texten, så kom efterskriften fram.
Min lilla dotter
Karin började också prata med mig om ”Tal Östman” – då hon insett att det
var nog enda möjligheten att få kontakt med sin far.
Boken växte fram. Vi använde medvetet lokala förmågor. Första omslagsförslaget blev inte
bra. Vi måste säga nej. Arkitekten Torbjörn Lindgren fick göra det. Och Marianne Degerman
gjorde ett porträtt, utifrån gamla foton, och fick det efter lite diskussioner godkänt av änkan Hilda Östman, och dottern Rut Wredenberg. Helt fantastiskt tyckte jag då, och gör
fortfarande. De hade ju ändå båda levt i 50 år med honom. När böckerna väl var tryckta, så
stuvades de in i det lilla gårdshuset på Granvägen 7, där Alf Norell bodde.
Vår nyutgåva blev mycket uppmärksammad. Att vi gjorde allt lokalt var en viktig ingrediens.
Det var ju sånt här grundarna av rörelsen Folket i Bild/Kulturfront hoppats skulle ske. Sedan
passade Karl Östman så väl in i bilden. En bortglömd författare, som skrivit mustigt och bra
om viktiga frågor – med ett underifrånperspektiv, som man skulle säga idag. En nutida PR-
byrå skulle inte kunnat skött det bättre – artiklar i DN, fackförbundspressen och mängder
av
recensioner i lokalpress.
Utgåvan omtalades i Hylands hörna och Vetandets värld. Själv var
jag runt om i landet på ett 20-tal möten från – till och berättade. Intervjuades
av radiolegenden
Ingemar Stark i hans Gomorron program. Men ibland blev jag skräckslagen, som
när jag så annonsen i SIA – Skogsindustriarbetaren. Herregud, den blev ju
alldeles för stor.
De måste ha missuppfattat oss, annonsen kommer att ruinera oss ju.
"Vi tyckte det var
så bra med er utgåva, så vi blåste upp den lite", var förklaringen när
jag till sist tog mod till mig och ringde SIA för att försöka
förhandla i frågan.
Boken såldes i 7000 exemplar och förlaget Ordfront följde upp den med en nyutgåva
av Karl
Östmans enda roman Den breda vägen, som dock inte fick samma uppmärksamhet och
spridning.
1970-talet var ju en tid av diskussion och ”linjestrider” mellan olika rörelser och intressen.
Inom FiB/Kulturfront var kan man säga hela utgångspunkten att vara på tvärs. Uppbackad av auktoriteter inom området och den tidsandan så var hela utgåvan och även efterskriften
ganska
kaxig. Ingen har pekat på något sakfel i min efterskrift. Den höll uppenbart
och detta kom
för mig att bli en avgörande erfarenhet för fortsatt skrivande.
Däremot vill jag berätta om två
reaktioner som jag tycker är lärorika. Så här avslutade Åka Hanaeus en presentation
av den
utställning som producerades inför minnet av Karl Östmans födelse:”…..
Utställningen om Karl Östman är välmotiverad…. Men ännu fattas en vederhäftig
och
I den fortsatta diskussionen framhöll Hanaeus bland annat vikten av analys av författarskapet med hjälp av vetenskapliga metoder :
”…
Självfallet bör sådana undersökningar göras av skolat folk, med ingående kunskaper
om
litteraturvetenskapens metoder.”
Samtidigt som Stabbläggare gavs ut publicerade tidskriften Ord & Bild ett nummer om
proletärlitteratur. En uppsats handlade om Karl Östman, hans ”individualism” och ”svek” mot den egna klassen. Det blev givetvis diskussion med de litteraturstuderande från Umeå som skrivit uppsatsen. De skrev bland annat:
”…
För Gärdegård gäller det att hitta en helgjuten arbetare och författare att
läsa
till uppbyggelse och för att stärka kampmoralen.”
Vad handlade det här om?
Jo, när vi bestämde oss för att ge ut Karl Östman så valde vi att lyfta fram de sidor där vi
tyckte han var som bäst – alltså skildringarna från sågverken i Sundsvallsområdet. Vi
samlade alltså de bästa novellerna, för på Sundsvalls stadsbibliotek fanns vid denna tid en bok av honom. Och i efterskriften tog jag upp att beskrivningarna av Karl Östman i olika böcker var sådan att han allt mer glömdes, och hans texter fanns ej tillgängliga. I Sundsvall – en stad i världen så gavs en bild av Karl Östman, som utgick från den åldrande mannen – 40 år efter det att han skrivit sina bästa noveller.
Litteraturvetarna från Umeå – eller ädelmarxisterna som Jan Myrdal kom att kalla dem –
analyserade Karl Östmans författarskap på ett sätt, så inte tusan blev i alla fall jag intresserad av att läsa honom. Båda dessa kritiker polemiserade över att vi inte gav en heltäckande bild av Karl Östmans författarskap. Varför det, undrar jag fortfarande – grejen må ju vara att hans texter finns tillgängliga, så den som är intresserad kan läsa. Och när texter ska publiceras, så väljer man väl de som är unika och som kan fungera på dagens publik?
Jag menar fortfarande att vår utgåva bidrog till att Karl Östman inte glömdes bort. Att hans
texter kan läsas idag och till den fantastiska utveckling vi nu ser med Karl Östman-sällskapet och Sundsvallsminnens satsning på att göra materialet tillgängligt.
MEN FiB/Kulturfront
var en arbetssam rörelse. Där trummades ständigt in – Du har ett ansvar för
det du gör. Detta är något som sedan, på gott och ont, följt mig de fortsatta
åren.
Vi ser ju till
exempel hur bilden av Karl Östman förändrades efter vår nyutgåva 1976. Det
är alltså viktigt
vad man gör, men också minst lika viktigt hur man gör det. Du har ett ansvar.
Det är viktigt
vad du gör eller inte gör. Detta allvarsamma har för mig både
blivit min styrka och min
svaghet. Orättvisorna i världen är ju till synes oändliga. Samtidigt som dina
möjligheter att
agera också är oändliga.
Har man lärt sig att det fungerar att förändra, trots den enskilda människans
litenhet, så kan det ju bli ett ständigt dåligt samvete. Så därför kan jag
inte här idag
avsluta min berättelse om mitt möte med Karl Östmans författarskap på annat
sätt än att
se uppgifterna idag – för oss – här. För att vi ska bidra på vårt sätt och efter våra möjligheter och förmåga, till en bättre framtid.
Den inställning jag möttes av när jag skrivit min efterskrift gjorde att jag blev en skrivande
människa fylld av tro på människors kraft att förändra och förbättra sin tillvaro. Hur agerar
vi för detta idag?
Vi har en Berivan Muhammed i Sundsvall idag – som utifrån sin historia av att vara en
kurdisk tjej från Granloholm genom föredrag och utställningen Återresan berättat lite om sin verklighet och sina erfarenheter – från den plats där det var tänkt att hon skulle växa upp. Hur får vi dessa ungdomar fångad en försommardag på Storgatan 2002 att berika våra liv med sina berättelser? Vi ser ju alla att de har mycket spännande att berätta!
På Skönsbergs skola var jag för fjorton dagar sedan. Jag pratade med elevrådet och deras
skyddsombud om frågor som var angelägna för dem – och på deras villkor. Jag passade på att fråga dem om vem Karl Östman var. Detta är svaren.
Jag tyckte när vi gav ut Karl Östmans noveller 1976 att jag berövats min egen lokalhistoria,
när
jag ej fått ta del av Karl Östman och andra mellannorrländska författares
texter från förr och
nu i skolarbetet. Jag tycker fortfarande detta må vara en huvuduppgift för
kulturarbetare av
alla modeller än idag. Det är klart ungdomar är identitetslösa, vill
lämna stan och kan känna
sig obehövda, när de inte får hjälp att finna identiteten på sin hemort?
Vi tjusas av Silicon
Valley, men Sundsvall var ju sågverksindustrins Silicon Valley, där både spännande
personer
och författarskap, kamp för demokrati, tankefrihet och entreprenörsskap skulle
kunna
vara inspirationskällor idag. Karl Östmans erfarenheter kan både inspirera
och hjälpa till
att förklara. Jag är övertygad att ungdomar som ges chansen och får förutsättningar
blir lika
engagerade som mig.
Till sist: Karl Östman skrev om sågverken och slitet där. Tack för dessa berättelser och
skildringar. Tack Olle Burlin för idén. Tack Göran Wredenberg som förstått att vårda denna
skatt.
Tack museet och alla andra som bistått med att lyfta fram detta viktiga författarskap.
Men än en gång – vilka kan hjälpa oss idag? Hjälpa oss förstå dagens frågor. Själv bär jag
med mig Karl Östmans författarskap på det viset att jag – i mina uppdrag idag – försöker
motivera och lyfta fram förhållanden som jag anser värda att skildras; för att få till stånd en bättre ordning. En av dem jag försökt motivera är Margareta Pettersson:
- Margareta, kan inte du skriva dagbok om vad du ser och upplever från din utsiktspunkt
i kassan på Hemköp därborta. Med lite stöd och uppmuntran kan hon nog komma loss. Vill
du
bli vår tids Karl Östman?
Tillbaka
till startsidan